Kan man vägra att skaka hand av religiösa skäl - och vad ska bevisas?

Arbetsdomstolen meddelade nyligen dom i målet om den kvinnliga lärarvikarien vars arbetspass avbokades då hon av religiösa skäl vägrade skaka hand med manliga kollegor (se AD 2018 nr 19). Saken kom främst att handla om bevisbörda. I diskrimineringsmål räcker det nämligen att den som anser sig ha blivit diskriminerad gör detta antagligt. Arbetsgivaren ska därefter visa att diskriminering inte ägt rum.

Kvinnan och hennes fackförbund ansågs inte ha förmått göra antagligt att skolan faktiskt uppställt krav på att hon var tvungen att skaka hand med manliga kollegor. Domstolen ifrågasatte hennes tillförlitlighet och hade dessutom inte fått ta del av ett inspelat telefonsamtal.

Därmed ansågs någon diskriminering inte ha förekommit. Något svar på frågan om ett krav på handhälsning skulle innebära brott mot diskrimineringslagen gavs därför inte.

När det gäller diskrimineringsförbudet som sådant innebär domen alltså inte någon större nyhet. Desto mer intressant är ett tillsynsbeslut från Diskrimineringsombudsmannen (DO) 2017. Beslutet (se ärende GRA 2016/55) rörde en man som sökte anställning på ett HVB-hem, men efter att ha informerat bolaget om att han av religiösa skäl inte ”hälsar fysiskt” på kvinnor avbröt bolaget anställningsförfarandet. Rättsfrågan blev om det beslutet kunde rättfärdigas enligt diskrimineringslagens regler om indirekt diskriminering.

Enligt DO var bolagets likabehandlingsmål visserligen ett så kallat berättigat syfte, men för att rättfärdiga indirekt diskriminering krävdes också att kravet på handhälsning var lämpligt och nödvändigt. Bolaget accepterade inte att den anställde hälsade på annat sätt än genom att skaka hand med både män och kvinnor. Detta ansåg DO vara för ingripande.

Arbetsgivare kan enligt tidigare beslut (se ANM 2016/230) kräva att anställda hälsar utan åtskillnad mellan könen. Genom sitt nya beslut klargjorde DO dock att man inte kan kräva just handhälsning. Med andra ord kan anställda exempelvis buga åt både män och kvinnor, men inte buga åt ena könet och skaka hand med det andra.

AD-domen om lärarvikaren visar istället på vikten av god bevisföring och att diskrimineringslagens bevislättnad inte innebär att den som anser sig ha blivit utsatt för diskriminering saknar skyldighet att leda detta i bevis.

Emmy Eriksson,
Biträdande jurist